Sliten
Varför ligger man och funderar så himla mycket när man inte kan sova? Det blir ju bara ännu svårare att sova då ju.. märkte att det var otroligt många smådetaljer och hur tydligt jag minns allt från den dagen när Johanna dog. Sjukt hur det kan vara egentligen.. kommer ju till och med ihåg vilka strumpor jag hade den dagen.. vilket glas jag försökte dricka vatten ur när jag skulle lugna ner mig efter att jag fått höra alla rykten.. men det är väl sånt som etsar sig fast i hjärnan antar jag.
Nåja, jag borde ta tag i disken men usch vad tråkigt.. man skulle ha en diskmaskin, tänk vad skönt det skulle vara.. fast det blir nog att slänga sig på sängen och glo lite på tv innan mitt berg med disk försvinner.. liiiite ledigt måste jag ju få när jag slutade för inte så jättelängesen.. eller ja, en timme sen om man ska vara noga! :)
Can you be my one and only?
Ja, visst är det väl konstigt, det där med minnet... och NÄR det gör sig påminnt? Det verkar ju bara vara nattetid som man funderar över trista och mörka saker. Dagtid funkar man inte riktigt på samma sätt... då kan man sitta med hjärnhälta en hel dag och mest stirra ut i luften. Sedan blir det kväll och man sitter kvar och glor på dammpartiklarna i luften. När kvällen sedan övergår till natt så hinner man liksom ifatt sig själv, och då kommer själens reaktioner plötsligt upp till ytan. Varför detta inte fungerar under dagtid, tja... det vete fan. Det är märkligt i alla fall.
En annan sak du nämner är det där med minnets detaljer. Jag kommer ihåg när jag var på Ackis i Uppsala och Benjamin just hade gått bort. I flera dagar efteråt var minnet ganska blankt och typ spärrat. Sedan började minnet återkomma mer och mer. Nu, 7 år efteråt, kan jag minnas de mest triviala saker som hände runtomkring den dagen. Jag kommer ihåg alltihopa med färger, ljud och lukter. Jag kan t.o.m. känna exakt så som jag kände då.
Jag tror att minnet fungerar på det viset att det knäpper som ett fotografi när vi hamnar i en situation som traumatiserar oss. Sedan "framkallas" fototo mer och mer över tid och vi kan "se" detaljerna vartefter de framkallas och kommer i fokus. Men jag tror också att det finns en anledning till detta.
Jag tror att våra trauman är för stora för oss att bära. Därför gör hjärnan på det viset att den "suddar ut" traumat ur det direkta medvetandet... fast bara till en viss del. Sedan låter vår själ händelsen komma till oss i mindre bitar... några i taget, tills vi till sist ser hela bilden. Då har vi förhoppningsvis lärt oss hur vi ska orka bära alla dessa fragment med oss på vår väg frammåt. å tror jag i alla fall.
Du, en megabautakram till dig.... eller, vadfan... en hel kasse med sådan akramar, så kan du använda dem när du behöver.
/Stefan